Waiting for a Superman ~ Kapitel 2
Tidigare kapitel
Bilden av mig själv gav inget uttryck. Bara illamående. Jag ville inte se mer,
så jag gick till sängen och lade mig på ryg, stirrade upp i taket och tänkte på hur mamma varit som
person, och hur det hade varit nu om hon hade levt.
Elizabeths perspektiv
Jag vaknade av lukten av alcohol. När jag öppnade ögonen stod pappa
vid mig.
- You missed dinner. sa han och gick iväg.
Jag var förvånad över att det inte var värre, att han skulle skrika på mig.
Jag somnade om snabbt.
Jag drömde om frihet, jag drömde om mamma. Att hon kom för att hjälpa oss,
att vi blev en familj igen och levde lyckliga. Men drömmen avbröts när Lucas stormade in i rummet och
skrek i panik.
- Eli, Dad, h-he's not breathing! Eli please wake up! skrek han medans han ruskade på mig.
Jag ärligt sagt flög upp ur sängen och sprang emot vardagsrummet, hack i häl med Lucas.
- Eli, get your phone and call 911, hurry! skrek han och jag sprang mot byrån där mobilen låg.
Jag knappade in de tre siffrorna, 911.
Jag berättade vad som hade hänt, jag var skapligt lugn.
När jag hade förklarat och när de hade skickat ambulans gick jag till vardagsrummet där
Lucas försökte få honom att andas genom att göra hjärt-lungräddning. Jag stod fastfrusen
och bara kollade. Så mycket hann flyga förbi i mitt huvud.
Jag hade drömt om frihet, och nu var pappa döende.
Då skulle vi bli ensamma.
Men det var inte den frihet jag ville ha.
Inte på det sättet, inte alls.
Allt flög förbi så snabbt, hela mitt liv spelades upp i mitt huvud medans jag stod lutad mot
väggen.
Ambulansmännen rusade in med en bår, de stötte till mig och jag ryckte till.
Men bilderna fortsatte att spelas upp. Jag såg mig själv, när jag var sex år och pappa
höll på att lära mig cykla. När jag var tio år och satt och sjöng vid en sjö i närheten.
Vår picknick med mina dockor när jag var sju. Allt bara rusade förbi. De lyfte ut
pappa till ambulansen. Luce och jag fick inte hänga med. Nu var jag på just detta momentet,
då pappa var tätt inpå döden. Och när dörren smälldes igen av Luce slutade allt.
Mina ben vek sig och jag for på knä till marken, floder började att strömma ut
från mina ögon och där satt jag. Chocken var fortfarande stor, och det var inte
förens nu jag insåg hur mycket han hade ställt upp för oss genom åren, hur mycket
tid han hade spenderat. Han hade varit borta från jobbet så många dagar, bara för att vara med oss.
Det hade lett till konsekvenser, de vi hade fått nu. Men jag insåg att han hade gjort det för oss.
Han hade offrat allt för oss.
Bara för oss.
Inte för sig själv.
Kommentarer
Postat av: manda
wawaaah, feeett med bra alltså! <33
