Waiting for a Superman ~ Kapitel 1
- El, Eli! Come and clean up this mess! skrek pappa.
Jag lyfte mig långsamt och lade undan mobilen.
Jag gick till honom och tittade på honom undrande, en min som ville ha svar.
- Don't stand there, clean the kitchen or there will be no dinner for you! skrek han återigen.
Jag gick med tunga steg mot köket och tog upp disktrasan som låg på golvet.
Jag visste att det var alcoholens fel att pappa var som han var, men en del
av mig sa att även om han inte hade varit beroende av alcohol skulle han
ändå hatat mig. Jag brydde mig knappt länge, orden han skrek och
sättet han skrek det på var normalt för mig. Att jag var värdelös visste jag,
så de orden lyssnade jag inte ens på.
Jag hörde återigen skrik från vardagsrummet.
- Hurry, you worthless little rat! Lucas is coming home soon and if you're not
done until then you can kiss your dinner goodbye! skrek han hånfullt.
Jag svarade aldrig tillbaks när han skrek på mig, jag pratade inte ens med honom.
Jag tror aldrig att jag hade haft en normal konversation med honom där han faktiskt
inte bara skrek. Anledningen till att jag aldrig svarade eller käftade emot
hade jag på höger arm. Ett ärr. Det var för två år sedan, dagen då jag väl hade sagt emot
då han var riktigt berusad och sparkade på min arm så hårt att jag bröt den.
När jag tänkte på det kunde jag fortfarande känna smärtan.
Jag skakade bort bilderna och diskade klart de sista sakerna som låg kvar i det smutsiga diskvattnet, torkade dom
och ställde in dom i skåpet. Sen gick jag ut ur köket och in på mitt rum.
Han visste att jag inte gick där ifrån förens jag hade gjort klart mina sysslor.
Jag hörde att ytterdörren låstes upp och stängdes igen.
- Home! ropade Lucas, även kallad Luce. Men bara av mig och hans kompisar.
- How was school today? frågade pappa uppmuntrande.
Jag höll för öronen. Jag ville inte höra deras helt vanliga ' fader och son '
samtal, eftersom jag aldrig skulle få uppleva något sådant. Ingen uppmuntran
och ingen beröm. Men det var en normal dag för mig, varje dag var det samma sak.
Skola, läxor, sysslor. Och så hade det rullat på i tre år. Kanske fyra, jag mindes knappt.
Jag gick till min spegel och kollade på mig själv. Ljusbrunt hår, lite längre än ner till axlarna,
blå-gröna ögon. Bilden av mig själv gav inget uttryck. Bara illamående. Jag ville inte se mer,
så jag gick till sängen och lade mig på ryg, stirrade upp i taket och tänkte på hur mamma varit som
person, och hur det hade varit nu om hon hade levt.
Så lyder första kapitlet i min nya novell Waiting for a Superman.
Vet att det är, väldigt tragiskt. Men den kommer inte fortsätta så!
Struntar i bild nu. Tror inte jag ska ha några över huvud taget, man blir så distraherad av sånt.
Kommentarer
Postat av: manda
Ahahhh, den började jättebra! Och spännande! Längtar verkligen tills kapitel två kommer ut! <3
Svar:
waitingforasuperman.blogg.se
