Tidigare kapitel
Han hade offrat allt för oss.
Bara för oss.
Inte för sig själv.
Elizabeths perspektiv
Det hade gått en vecka nu, sedan pappas död. Lucas hade flyttat hem till sin flickvän
och jag bodde kvar i vår lilla tvåa. Jag hade blivit erbjuden att få bo
hos min faster, men jag hade tackat nej. Jag ville inte prata med någon
eller göra något alls. Det var sommarlov, och det var min födelsedag. Jag spenderade
den ensam, såklart. ' Grattis Eli! ' hade kommit upp på mobilen säkert tio gånger idag,
jag kände mig dum som inte hade tackat än. Men de förstod kanske, jag vet inte.
Yoanna, Lisa, Aubrey och Jessica gjorde det iallafall, och det bekräftade det
i sina grattis-sms. De var mina fyra närmsta vänner, mina fyra bästavänner.
Men det kändes inte ens som om dom kunde få mig att må bättre just nu,
på min alldeles egna arton-årsdag. Mitt mål var att den skulle vara speciell,
den var speciell. Men inte på just de sättet som jag hade velat ha den speciell på.
Jag hörde hur det lilla postfacket öppnades, och hur papprena föll på högen som redan fanns där.
Jag hade inte kollat posten på länge. Jag spang och tittade ut genom det lilla ' utkikshålet ' på dörren, och såg att han lämnade ett paket där. Det var fint omslaget och jag blev en aning nyfiken.
Så fort han hade gått öppnade jag dörren försiktigt och tog in det. Sen röjde jag undan alla flaskor på bordet, de var halvt fulla med sprit, tomma eller en liten skvätt kvar bara. De gick sönder i golvet och lukten började spridas. Jag ställde paketet på bordet och inspekterade det. Vem kan ha skickat det?
Jag såg en liten lapp på sidan och läste.
' Dear Elizabeth Rachel Leyla Cohen, this is your day. This day was supposed to be special in a good way, but as you know, we know what happened. And we understand that you're sad. But we wanted to put just a little smile on your face, so we bought you something! We want you to put it on, there's two things in the box. Put on some makeup and do something nice with your hair, then put on the things in the box. When you're done, call Jessica. We got a special surprise for you. Happy birthday babe, now you're eighteen! // Friends of yours. '
Jag drog av det fina snöret och det mönstrade pappret och öppnade den ganska stora lådan.
Det var en klänning, en fin men ganska kort blå klänning. I lådan låg det också ett par skor.
De var svarta och ganska höga, men väldigt fina. Jag log lite och begav mig till min lilla spegel.
Där låg mitt smink, jag tog på lite mascara, lite foundation, concealer och ett mörkrött läppstift.
Sen lockade jag mitt hår, det blev stora fina skruvlockar. Jag tog på klänningen och skorna, sen ringde jag Jessica.
- Hey babe, did you get our gift? frågade hon.
- Yes, I did. And i'm done. sa jag.
- Great! Well, we are going to a pub tonight! We're already done so we'll pick you up soon! sa hon.
Egentligen ville jag inte åka, men bestämde mig för att göra det för deras skull.
- Okay, see you soon. sa jag och lade på.
Jag satte mig i soffan och väntade. Efter tio minuter knackade det på dörren och jag reste mig
och gick ut i hallen. Jag öppnade och där stod de, alla fyra.
- Oh my god, Eli you look amazing! sa Yoanna förvånat.
- Yeah, stunning! sa Lisa.
Jag log lite och sen gick vi ut. Jag låste och vi gick ner för trapporna och ut på gatan.
Klockan var ungefär åtta, så antagligen skulle vi bli sittandes där länge.
Vi gic längs gatan, de pratade och skrattade. Jag drig mig undan lite, men
de verkade acceptera det. Jag tänkte på pappa på vägen dit.
- Here it is! skrek Aubrey.
Vi gick över gatan och in på en lite pub.
Den var mysig, och jag betraktade den noga när vi kom in.
Vi gick till ett bord med fyra stolar, jag hämtade en från ett annat bord.
Vi satte oss och de började prata.
En servitör kom och frågade om de ville beställa något.
De tog varsin öl, men jag hoppade det. Jag ville inte
ha med alcohol att göra. Det var pappas dödsorsak.
Alcohol förgiftning.
Jag såg en liten scen längst mot väggen, det var ingen där nu.
Bara en barstol och en mikrofon. Men efter ett tag kom en kille ut,
han var inte så lång, 175 centimeter kanske. Han hade brunt,
lite rufsigt hår och blå-gröna ögon. Han hade en gitarr med sig,
han satte sig på barstolen och skrockade för att få allas uppmärksamhet. Alla blickar
hamnade snabbt på honom.
- Hello, i'm Louis. Louis Tomlinson. I'm twenty one years old and i'm from Doncaster.
As you probably figured out, i'm going to sing. sa han, log lite och höjde gittarren.
- I'm going to start with Flightless Bird, by Iron & Wine.
Han sänkte blicken och började spela på gitarren medans han sjöng.
I was a quick wet boy
Diving too deep for coins
All of your street light eyes
Wide on my plastic toys
Then when the cops closed the fair
I cut my long baby hair
Stole me a dog-eared map
And called for you everywhere
Have I found you, Flightless Bird;
Jealous, weeping?
Or lost you, American Mouth;
Big Pill, looming?
Han hade en fin röst, den var ganska skarp och ljus.
Mina vänner fortsatte att prata medans jag lyssnade.
Jag tittade på honom, han såg så lugn ut.
Jag märkte faktiskt inte att jag log medans han spelade.
Vet inte vad som hände med texten här i slutet, datorn ändrade stil och är inte van vid blogg.se's nya design.