trasig dator..
min dator är trasig, igen och jag måste köpa en ny. vet inte rikigt hur lång tid jag kommer vara borta. får försöka fixa den..
Waiting for a Superman ~ Kapitel 7
Tidigare kapitel
- My neighbour tried to kill herself, there are diffrent bottles with pills around her and
she can't breathe. Please you got to help me! skrek hon medans hon grät.
Jag uppfattade inte mer, för min hörsel och syn försvann sakta.
Elizabeth's perspektiv
Jag vaknade på sjukhuset.
Jag hade överlevt.
Egentligen hade jag inte försökt ta självmord, bara försökt dämpa smärtan.
En läkare kom in.
- Elizabeth, can you please explain why you did this? sa han.
- I was just searching for some pills that could cure my headache.. sa jag.
- No, Elizabeth. You didn't. sa han.
- Tell me the truth. sa han.
- I just wanted the pain to go away. It's my fault that my parents died. sa jag.
- It's not you fault, your mom loved you so much, she was so happy when you came and
she died with you in her arms, she smiled. sa han.
Jag hade aldrig fått reda på det.
- And your dad was an alcoholic, and he died because of the alcohol. It was his own fault, that he started to drink. sa han.
Jag satt tyst.
- He didn't hate you, he loved you. Everything was the alcohol's fault. You shouldn't blame yourself. sa han.
- It's not easy to not blame myself.. sa jag.
- I understand. sa han.
- But i think you should talk to someone, I think that it would help you. sa han och log.
- Your friends wants to talk to you, so I will leave you alone with them. sa han och gick ut.
Dörren slängdes upp och mina vänner stormade in, de grät.
De kramade mig, och jag började också gråta.
- Why, Elizabeth? frågade Aubrey gråtandes.
- Nothing is your fault. sa hon igen.
- I just wanted to take away the pain, the pain in my heart. sa jag.
- Don't do that again! I can't think of a life without you, I don't think you know how
much we love you! sa Lisa.
- I'm not going to do that again, I promise. sa jag.
De kramade mig igen, allihop.
- We love you, if you need us we're always there for you. sa Yoanna.
De släppte mig och Jessica kramade mig en sista gång. Sen var de tvungna att gå.
Jag hörde en lätt knack på dörren.
- Come in. sa jag.
Dörren öppnades försiktigt och Louis klev in, han som hade spelat på baren.
Han hade en bukett blommer med sig.
- How did you knew I was here? frågade jag.
- I called you, to ask if you wanted to be a member of my band, if you had changed your mind
and you neighbour answered and told me. sa han och satte sig på sängkanten.
- These are for you. sa han och räckte fram en bukett med blå och rosa blommor.
Jag tog den försiktigt och log mot honom.
- Thank you. sa jag och luktade på dom.
- I think you need some rest, so I will leave now. sa han och lyfte på sig.
- I know we don't know each other so good, but if you need to talk to someone i'm
here for you. Just so you know. sa han och började gå mot dörren.
Jag log.
- Thank you, Louis.
- Don't thank me. Call me when you're out of here! sa han och log.
- I will, thanks again. sa jag och fortsatte att le.
- Great, se you soon. sa han och gick ut.
Waiting for a Superman ~ Kapitel 6
Tidigare kapitel
Yeah. sa jag.
- Thanks. sa han.
- No problem. sa jag och log.
Elizabeth's perspektiv
- You don't have to worry, i'm here with you. sa han medans han kramade mig.
- But i'm scared, dad. sa jag ynkligt.
- Don't be scared. We will fix this, together. We will stay strong. sa han.
- Are you sure, dad..? frågade jag och kollade honom i ögonen.
- Yes pumpkin, it's going to be alright. I will take care of you. sa han.
- But, she's gone. Mom will not come back. sa jag med gråt i halsen.
- She will not be with us in this world anymore, but she will live forever in our hearts. And she is watching us now, from heaven. She wants us to be strong. sa han.
Jag vaknade av att jag satte mig rakt upp i sängen.
- No, nothing is okay. Nothing will be okay, you lied! skrek jag.
Jag andades snabbt. Jag hade drömt igen.
Min kudde var blöt, det var av tårarna.
Jag grät fortfarande.
Jag lade luvudet i händerna och grät.
Drömmen var om dagen jag hade fått reda på att mamma var död.
Jag var fem år. Han hade inte sagt något innan dess, bara att hon var
på affärsresa, eller något liknande.
Jag reste mig sakta ur sängen, torkade tårarna och gick ut i köket.
Jag tog ut en skål, öppnade kylskåpet och tog fram mjölken. Jag öppnade skafferiet
och tog fram flingor, blandade allt och ställde tillbaks det. Mina ben var helt svaga, jag trodde
att jag skulle trilla. Men jag lyckades kämpa mig fram till bordet och sätta mig på köksstolen.
Det var mitt fel att mamma dog, och det var mitt fel att pappa drack.
Alltså var det mitt fel. Jag hade dödat mina föräldrar.
Snart skulle jag säkert förlora Luce också. Jag klarade inte av
att veta att det var mitt fel. Om jag bara inte hade kommit till denna värld hade
pappa och mamma levt lyckliga med Luce just nu, i ett fint hus med stor trädgård.
Skrattandes och leendes.
Istället fanns jag.
Det gjorde ont, jag kunde inte tänka mer på detta.
'' You are the fucking reason that she's dead! ''
'' If you died instead of her, we would live a happy life right now, if you
weren't born everything would be better! That's why you're so worthless, you
piece of shit! ''
'' Your mom wouldn't be proud of you, because you are a tragic monster! ''
Jag grät.
- Shut up! I can't take it! skrek jag medans jag höll för öronen och skrek.
De meningarna och många fler ekade bara högre och högre i mitt huvud.
Jag sprang till medicinskåpet och letade efter alla tabletter jag kunde hitta.
Jag tog flera stycken medans jag grät. Jag visste inte vad de var för piller,
jag ville bara bedöva smärtan. Men det var något mer som bedövades. Hela min kropp.
Jag föll till marken, jag kunde inte andas. Jag hörde hur grannen knackade på dörren.
- Are you okay? sa hon.
Jag kunde inte svara.
- Elizabeth? Are you there?
Jag svarade inte denna gång heller.
Hela min kropp gjorde ont.
Till slut gick hon in, och när hon fann mig där på golvet såg jag hennes förskräckta min.
- Oh dear lord! skrek hon och tog telefonen.
- Please answer. grät hon.
- My neighbour tried to kill herself, there are diffrent bottles with pills around her and
she can't breathe. Please you got to help me! skrek hon medans hon grät.
Jag uppfattade inte mer, för min hörsel och syn försvann sakta.
Waiting for a Superman ~ Kapitel 5
Tidigare kapitel:
Jag tittade på lappen och lade ner den i en av mina fickor.
Louis perspektiv
Jag gick ut genom dörren och ut i regnet.
Jag behövde hitta bandmedlemmar, jag hade letat i säkert
tre månader utan att någon intresserat sig.
Jag trodde inte att jag skulle behöva leta så länge.
Det kanske var dags att ge upp?
Det regnade bara mer och mer, och när jag kom innanför dörren
droppade det om mig. Jag tog upp mobilen och såg att den var blöt.
Jag suckade irriterat och slog den i en byrå där jag sedan lämnade den.
Jag gick in till mitt rum och kastade mig i sängen. Jag somnade dyngsur,
med alla kläder på.
'' Bzz bzz bzz ''
Hördes från hallen. Jag såg väckarklockan.
10.28
Jag kastade mig upp och lättade lite på tröjan som hade limmat fast sig på min rygg,
sen gick jag och hämtade mobilen. Det var ett nummer jag inte kände igen. Jag tryckte på svara
och lade mobilen mot örat.
- H-hello..? frågade jag.
- Hi! I'm Liam, I saw that you searched for new bandmates. Are you Louis, by the way? frågade han.
- Yeah, that's me. You're intrested? frågade jag.
- Yes. I've been searching for bandmates too, but have'nt found any. sa han.
- I thought no one would call. sa jag med ett leende på läpparna.
- So did I. Nobody called but.. sa han och skrattade till.
- Do you play any instruments? frågade jag.
- No, I sing. sa han.
- Okay. Me too. sa jag.
- Oh, so I guess you don't search for another singer? frågade han dystert.
Jag tänkte ett tag.
Han var den enda som ringt, och kanske den enda som någonsin skulle.
- Actually not.. But we'll work it out. sa jag.
- So, that means i'm in the band? frågade han.
- Yeah. sa jag.
- Thanks. sa han.
- No problem. sa jag och log.
JAG ÄR INTE BORTA. ♥
haha, hej. jag vet att det var läääääängdesedan jag bloggade. mitt sommarlov har än så länge varit underbart, träffat kompisar och gjort saker varje dag! ska börja skriva igen, hade ju inte slutat, tog mig lite sommarlov bara..
men skriver nu, klockar 16 minuter över 4 på morgonen..
förvänta er stavfel osv. i detta kapitel, haha!
Waiting for a Superman ~ Kapitel 4
Tidigare kapitel
Han sänkte blicken och började spela på gitarren medans han sjöng.
Elizabeths perspektiv
Medans jag fortfarande satt och log, kollade mina vänner på mig.
- I'm glad that you look happy, sa Aubrey.
Jag skakade på huvudet och kom tillbaks till verkligheten.
När jag hade lyssnat hade jag fastnat och bara glömt bort allt.
Jag tittade på henne underligt, de bara skrattade.
- I said, I'm glad that you're happy, sa hon och log.
Jag log lite snabbt och tittade bakom mig för att bryta av.
Jag såg en tavla med massor av annonser och papper.
Jag gick dit och läste på dom,
folk som sålde saker, inbjudningar till olika
träffar med mera.
' Hi! I'm searching four bandmates, and if you can play an instrument it would be great!
I've got a cellar where we can play anytime we want, and the neighbours thinks that
it's okay. If you're intrested, take my number and call me! / Louis Tomlinson '
- You're intrested? hörde jag en kille säga.
Jag blev lite skrämd och ryckte till. Men jag vände mig om och såg vem det var.
Gitarr-killen.
- No, no I can't play an instrument or sing. sa jag.
Han log lite och skrattade till.
- Okay. Hi, I'm Louis, by the way. sa han och sträckte fram sin hand.
- I'm Elizabeth. sa jag och sträckte fram min försiktigt.
Han hade ett fast handtag.
- Did you like my performance? frågade han.
- Yeah, it was good. sa jag.
Det blev tyst ett tag, pinsam tystnad lättare sagt.
- Well, I got to go. But take my number if you change your mind. sa han och drog fram ett litet kort
ur innerfickan.
- Cath you later! sa han och gick ut med gittarren i handen.
Jag tittade på lappen och lade ner den i en av mina fickor.
Waiting for a Superman ~ Kapitel 3
Tidigare kapitel
Han hade offrat allt för oss.
Bara för oss.
Inte för sig själv.Elizabeths perspektiv
Det hade gått en vecka nu, sedan pappas död. Lucas hade flyttat hem till sin flickvän
och jag bodde kvar i vår lilla tvåa. Jag hade blivit erbjuden att få bo
hos min faster, men jag hade tackat nej. Jag ville inte prata med någon
eller göra något alls. Det var sommarlov, och det var min födelsedag. Jag spenderade
den ensam, såklart. ' Grattis Eli! ' hade kommit upp på mobilen säkert tio gånger idag,
jag kände mig dum som inte hade tackat än. Men de förstod kanske, jag vet inte.
Yoanna, Lisa, Aubrey och Jessica gjorde det iallafall, och det bekräftade det
i sina grattis-sms. De var mina fyra närmsta vänner, mina fyra bästavänner.
Men det kändes inte ens som om dom kunde få mig att må bättre just nu,
på min alldeles egna arton-årsdag. Mitt mål var att den skulle vara speciell,
den var speciell. Men inte på just de sättet som jag hade velat ha den speciell på.
Jag hörde hur det lilla postfacket öppnades, och hur papprena föll på högen som redan fanns där.
Jag hade inte kollat posten på länge. Jag spang och tittade ut genom det lilla ' utkikshålet ' på dörren, och såg att han lämnade ett paket där. Det var fint omslaget och jag blev en aning nyfiken.
Så fort han hade gått öppnade jag dörren försiktigt och tog in det. Sen röjde jag undan alla flaskor på bordet, de var halvt fulla med sprit, tomma eller en liten skvätt kvar bara. De gick sönder i golvet och lukten började spridas. Jag ställde paketet på bordet och inspekterade det. Vem kan ha skickat det?
Jag såg en liten lapp på sidan och läste.
' Dear Elizabeth Rachel Leyla Cohen, this is your day. This day was supposed to be special in a good way, but as you know, we know what happened. And we understand that you're sad. But we wanted to put just a little smile on your face, so we bought you something! We want you to put it on, there's two things in the box. Put on some makeup and do something nice with your hair, then put on the things in the box. When you're done, call Jessica. We got a special surprise for you. Happy birthday babe, now you're eighteen! // Friends of yours. '
Jag drog av det fina snöret och det mönstrade pappret och öppnade den ganska stora lådan.
Det var en klänning, en fin men ganska kort blå klänning. I lådan låg det också ett par skor.
De var svarta och ganska höga, men väldigt fina. Jag log lite och begav mig till min lilla spegel.
Där låg mitt smink, jag tog på lite mascara, lite foundation, concealer och ett mörkrött läppstift.
Sen lockade jag mitt hår, det blev stora fina skruvlockar. Jag tog på klänningen och skorna, sen ringde jag Jessica.
- Hey babe, did you get our gift? frågade hon.
- Yes, I did. And i'm done. sa jag.
- Great! Well, we are going to a pub tonight! We're already done so we'll pick you up soon! sa hon.
Egentligen ville jag inte åka, men bestämde mig för att göra det för deras skull.
- Okay, see you soon. sa jag och lade på.
Jag satte mig i soffan och väntade. Efter tio minuter knackade det på dörren och jag reste mig
och gick ut i hallen. Jag öppnade och där stod de, alla fyra.
- Oh my god, Eli you look amazing! sa Yoanna förvånat.
- Yeah, stunning! sa Lisa.
Jag log lite och sen gick vi ut. Jag låste och vi gick ner för trapporna och ut på gatan.
Klockan var ungefär åtta, så antagligen skulle vi bli sittandes där länge.
Vi gic längs gatan, de pratade och skrattade. Jag drig mig undan lite, men
de verkade acceptera det. Jag tänkte på pappa på vägen dit.
- Here it is! skrek Aubrey.
Vi gick över gatan och in på en lite pub.
Den var mysig, och jag betraktade den noga när vi kom in.
Vi gick till ett bord med fyra stolar, jag hämtade en från ett annat bord.
Vi satte oss och de började prata.
En servitör kom och frågade om de ville beställa något.
De tog varsin öl, men jag hoppade det. Jag ville inte
ha med alcohol att göra. Det var pappas dödsorsak.
Alcohol förgiftning.
Jag såg en liten scen längst mot väggen, det var ingen där nu.
Bara en barstol och en mikrofon. Men efter ett tag kom en kille ut,
han var inte så lång, 175 centimeter kanske. Han hade brunt,
lite rufsigt hår och blå-gröna ögon. Han hade en gitarr med sig,
han satte sig på barstolen och skrockade för att få allas uppmärksamhet. Alla blickar
hamnade snabbt på honom.
- Hello, i'm Louis. Louis Tomlinson. I'm twenty one years old and i'm from Doncaster.
As you probably figured out, i'm going to sing. sa han, log lite och höjde gittarren.
- I'm going to start with Flightless Bird, by Iron & Wine.
Han sänkte blicken och började spela på gitarren medans han sjöng.
I was a quick wet boy
Diving too deep for coins
All of your street light eyes
Wide on my plastic toys
Then when the cops closed the fair
I cut my long baby hair
Stole me a dog-eared map
And called for you everywhere
Have I found you, Flightless Bird;
Jealous, weeping?
Or lost you, American Mouth;
Big Pill, looming?
Diving too deep for coins
All of your street light eyes
Wide on my plastic toys
Then when the cops closed the fair
I cut my long baby hair
Stole me a dog-eared map
And called for you everywhere
Have I found you, Flightless Bird;
Jealous, weeping?
Or lost you, American Mouth;
Big Pill, looming?
Han hade en fin röst, den var ganska skarp och ljus.
Mina vänner fortsatte att prata medans jag lyssnade.
Jag tittade på honom, han såg så lugn ut.
Jag märkte faktiskt inte att jag log medans han spelade.
Vet inte vad som hände med texten här i slutet, datorn ändrade stil och är inte van vid blogg.se's nya design.
Waiting for a Superman ~ Kapitel 2
Tidigare kapitel
Bilden av mig själv gav inget uttryck. Bara illamående. Jag ville inte se mer,
så jag gick till sängen och lade mig på ryg, stirrade upp i taket och tänkte på hur mamma varit som
person, och hur det hade varit nu om hon hade levt.
Elizabeths perspektiv
Jag vaknade av lukten av alcohol. När jag öppnade ögonen stod pappa
vid mig.
- You missed dinner. sa han och gick iväg.
Jag var förvånad över att det inte var värre, att han skulle skrika på mig.
Jag somnade om snabbt.
Jag drömde om frihet, jag drömde om mamma. Att hon kom för att hjälpa oss,
att vi blev en familj igen och levde lyckliga. Men drömmen avbröts när Lucas stormade in i rummet och
skrek i panik.
- Eli, Dad, h-he's not breathing! Eli please wake up! skrek han medans han ruskade på mig.
Jag ärligt sagt flög upp ur sängen och sprang emot vardagsrummet, hack i häl med Lucas.
- Eli, get your phone and call 911, hurry! skrek han och jag sprang mot byrån där mobilen låg.
Jag knappade in de tre siffrorna, 911.
Jag berättade vad som hade hänt, jag var skapligt lugn.
När jag hade förklarat och när de hade skickat ambulans gick jag till vardagsrummet där
Lucas försökte få honom att andas genom att göra hjärt-lungräddning. Jag stod fastfrusen
och bara kollade. Så mycket hann flyga förbi i mitt huvud.
Jag hade drömt om frihet, och nu var pappa döende.
Då skulle vi bli ensamma.
Men det var inte den frihet jag ville ha.
Inte på det sättet, inte alls.
Allt flög förbi så snabbt, hela mitt liv spelades upp i mitt huvud medans jag stod lutad mot
väggen.
Ambulansmännen rusade in med en bår, de stötte till mig och jag ryckte till.
Men bilderna fortsatte att spelas upp. Jag såg mig själv, när jag var sex år och pappa
höll på att lära mig cykla. När jag var tio år och satt och sjöng vid en sjö i närheten.
Vår picknick med mina dockor när jag var sju. Allt bara rusade förbi. De lyfte ut
pappa till ambulansen. Luce och jag fick inte hänga med. Nu var jag på just detta momentet,
då pappa var tätt inpå döden. Och när dörren smälldes igen av Luce slutade allt.
Mina ben vek sig och jag for på knä till marken, floder började att strömma ut
från mina ögon och där satt jag. Chocken var fortfarande stor, och det var inte
förens nu jag insåg hur mycket han hade ställt upp för oss genom åren, hur mycket
tid han hade spenderat. Han hade varit borta från jobbet så många dagar, bara för att vara med oss.
Det hade lett till konsekvenser, de vi hade fått nu. Men jag insåg att han hade gjort det för oss.
Han hade offrat allt för oss.
Bara för oss.
Inte för sig själv.
Waiting for a Superman ~ Kapitel 1
- El, Eli! Come and clean up this mess! skrek pappa.
Jag lyfte mig långsamt och lade undan mobilen.
Jag gick till honom och tittade på honom undrande, en min som ville ha svar.
- Don't stand there, clean the kitchen or there will be no dinner for you! skrek han återigen.
Jag gick med tunga steg mot köket och tog upp disktrasan som låg på golvet.
Jag visste att det var alcoholens fel att pappa var som han var, men en del
av mig sa att även om han inte hade varit beroende av alcohol skulle han
ändå hatat mig. Jag brydde mig knappt länge, orden han skrek och
sättet han skrek det på var normalt för mig. Att jag var värdelös visste jag,
så de orden lyssnade jag inte ens på.
Jag hörde återigen skrik från vardagsrummet.
- Hurry, you worthless little rat! Lucas is coming home soon and if you're not
done until then you can kiss your dinner goodbye! skrek han hånfullt.
Jag svarade aldrig tillbaks när han skrek på mig, jag pratade inte ens med honom.
Jag tror aldrig att jag hade haft en normal konversation med honom där han faktiskt
inte bara skrek. Anledningen till att jag aldrig svarade eller käftade emot
hade jag på höger arm. Ett ärr. Det var för två år sedan, dagen då jag väl hade sagt emot
då han var riktigt berusad och sparkade på min arm så hårt att jag bröt den.
När jag tänkte på det kunde jag fortfarande känna smärtan.
Jag skakade bort bilderna och diskade klart de sista sakerna som låg kvar i det smutsiga diskvattnet, torkade dom
och ställde in dom i skåpet. Sen gick jag ut ur köket och in på mitt rum.
Han visste att jag inte gick där ifrån förens jag hade gjort klart mina sysslor.
Jag hörde att ytterdörren låstes upp och stängdes igen.
- Home! ropade Lucas, även kallad Luce. Men bara av mig och hans kompisar.
- How was school today? frågade pappa uppmuntrande.
Jag höll för öronen. Jag ville inte höra deras helt vanliga ' fader och son '
samtal, eftersom jag aldrig skulle få uppleva något sådant. Ingen uppmuntran
och ingen beröm. Men det var en normal dag för mig, varje dag var det samma sak.
Skola, läxor, sysslor. Och så hade det rullat på i tre år. Kanske fyra, jag mindes knappt.
Jag gick till min spegel och kollade på mig själv. Ljusbrunt hår, lite längre än ner till axlarna,
blå-gröna ögon. Bilden av mig själv gav inget uttryck. Bara illamående. Jag ville inte se mer,
så jag gick till sängen och lade mig på ryg, stirrade upp i taket och tänkte på hur mamma varit som
person, och hur det hade varit nu om hon hade levt.
Så lyder första kapitlet i min nya novell Waiting for a Superman.
Vet att det är, väldigt tragiskt. Men den kommer inte fortsätta så!
Struntar i bild nu. Tror inte jag ska ha några över huvud taget, man blir så distraherad av sånt.
i'm back!
hej, detta är jag, amanda. ägaren av www.iwantff.blogg.se, jag tog bort den för att jag hade stora luckor och hade avslutat mina noveller mitt i. jag tyckte det blev rörigt, och bestämde mig för att starta en helt ny blogg där jag skriver en helt ny novell. lite kort om den, dialogerna kommer att vara på engelska och själva novellen handlar om elizabeth, även kallad eli. hon är sjutton år och är väldigt tyst och ensam av sig. allt det beror på hur hon har det hemma. hon bor hos sin pappa med sin bror lucas eftersom hennes mamma dog vid elizabeths födsel. hennes bror är 19 och är inte en så stöttande person för henne. ja, första kapitlet kommer om några minuter då jag fixat designen!
Välkommen till min nya blogg!
Mitt första inlägg.
