trasig dator..
min dator är trasig, igen och jag måste köpa en ny. vet inte rikigt hur lång tid jag kommer vara borta. får försöka fixa den..
Waiting for a Superman ~ Kapitel 7
Tidigare kapitel
- My neighbour tried to kill herself, there are diffrent bottles with pills around her and
she can't breathe. Please you got to help me! skrek hon medans hon grät.
Jag uppfattade inte mer, för min hörsel och syn försvann sakta.
Elizabeth's perspektiv
Jag vaknade på sjukhuset.
Jag hade överlevt.
Egentligen hade jag inte försökt ta självmord, bara försökt dämpa smärtan.
En läkare kom in.
- Elizabeth, can you please explain why you did this? sa han.
- I was just searching for some pills that could cure my headache.. sa jag.
- No, Elizabeth. You didn't. sa han.
- Tell me the truth. sa han.
- I just wanted the pain to go away. It's my fault that my parents died. sa jag.
- It's not you fault, your mom loved you so much, she was so happy when you came and
she died with you in her arms, she smiled. sa han.
Jag hade aldrig fått reda på det.
- And your dad was an alcoholic, and he died because of the alcohol. It was his own fault, that he started to drink. sa han.
Jag satt tyst.
- He didn't hate you, he loved you. Everything was the alcohol's fault. You shouldn't blame yourself. sa han.
- It's not easy to not blame myself.. sa jag.
- I understand. sa han.
- But i think you should talk to someone, I think that it would help you. sa han och log.
- Your friends wants to talk to you, so I will leave you alone with them. sa han och gick ut.
Dörren slängdes upp och mina vänner stormade in, de grät.
De kramade mig, och jag började också gråta.
- Why, Elizabeth? frågade Aubrey gråtandes.
- Nothing is your fault. sa hon igen.
- I just wanted to take away the pain, the pain in my heart. sa jag.
- Don't do that again! I can't think of a life without you, I don't think you know how
much we love you! sa Lisa.
- I'm not going to do that again, I promise. sa jag.
De kramade mig igen, allihop.
- We love you, if you need us we're always there for you. sa Yoanna.
De släppte mig och Jessica kramade mig en sista gång. Sen var de tvungna att gå.
Jag hörde en lätt knack på dörren.
- Come in. sa jag.
Dörren öppnades försiktigt och Louis klev in, han som hade spelat på baren.
Han hade en bukett blommer med sig.
- How did you knew I was here? frågade jag.
- I called you, to ask if you wanted to be a member of my band, if you had changed your mind
and you neighbour answered and told me. sa han och satte sig på sängkanten.
- These are for you. sa han och räckte fram en bukett med blå och rosa blommor.
Jag tog den försiktigt och log mot honom.
- Thank you. sa jag och luktade på dom.
- I think you need some rest, so I will leave now. sa han och lyfte på sig.
- I know we don't know each other so good, but if you need to talk to someone i'm
here for you. Just so you know. sa han och började gå mot dörren.
Jag log.
- Thank you, Louis.
- Don't thank me. Call me when you're out of here! sa han och log.
- I will, thanks again. sa jag och fortsatte att le.
- Great, se you soon. sa han och gick ut.
Waiting for a Superman ~ Kapitel 6
Tidigare kapitel
Yeah. sa jag.
- Thanks. sa han.
- No problem. sa jag och log.
Elizabeth's perspektiv
- You don't have to worry, i'm here with you. sa han medans han kramade mig.
- But i'm scared, dad. sa jag ynkligt.
- Don't be scared. We will fix this, together. We will stay strong. sa han.
- Are you sure, dad..? frågade jag och kollade honom i ögonen.
- Yes pumpkin, it's going to be alright. I will take care of you. sa han.
- But, she's gone. Mom will not come back. sa jag med gråt i halsen.
- She will not be with us in this world anymore, but she will live forever in our hearts. And she is watching us now, from heaven. She wants us to be strong. sa han.
Jag vaknade av att jag satte mig rakt upp i sängen.
- No, nothing is okay. Nothing will be okay, you lied! skrek jag.
Jag andades snabbt. Jag hade drömt igen.
Min kudde var blöt, det var av tårarna.
Jag grät fortfarande.
Jag lade luvudet i händerna och grät.
Drömmen var om dagen jag hade fått reda på att mamma var död.
Jag var fem år. Han hade inte sagt något innan dess, bara att hon var
på affärsresa, eller något liknande.
Jag reste mig sakta ur sängen, torkade tårarna och gick ut i köket.
Jag tog ut en skål, öppnade kylskåpet och tog fram mjölken. Jag öppnade skafferiet
och tog fram flingor, blandade allt och ställde tillbaks det. Mina ben var helt svaga, jag trodde
att jag skulle trilla. Men jag lyckades kämpa mig fram till bordet och sätta mig på köksstolen.
Det var mitt fel att mamma dog, och det var mitt fel att pappa drack.
Alltså var det mitt fel. Jag hade dödat mina föräldrar.
Snart skulle jag säkert förlora Luce också. Jag klarade inte av
att veta att det var mitt fel. Om jag bara inte hade kommit till denna värld hade
pappa och mamma levt lyckliga med Luce just nu, i ett fint hus med stor trädgård.
Skrattandes och leendes.
Istället fanns jag.
Det gjorde ont, jag kunde inte tänka mer på detta.
'' You are the fucking reason that she's dead! ''
'' If you died instead of her, we would live a happy life right now, if you
weren't born everything would be better! That's why you're so worthless, you
piece of shit! ''
'' Your mom wouldn't be proud of you, because you are a tragic monster! ''
Jag grät.
- Shut up! I can't take it! skrek jag medans jag höll för öronen och skrek.
De meningarna och många fler ekade bara högre och högre i mitt huvud.
Jag sprang till medicinskåpet och letade efter alla tabletter jag kunde hitta.
Jag tog flera stycken medans jag grät. Jag visste inte vad de var för piller,
jag ville bara bedöva smärtan. Men det var något mer som bedövades. Hela min kropp.
Jag föll till marken, jag kunde inte andas. Jag hörde hur grannen knackade på dörren.
- Are you okay? sa hon.
Jag kunde inte svara.
- Elizabeth? Are you there?
Jag svarade inte denna gång heller.
Hela min kropp gjorde ont.
Till slut gick hon in, och när hon fann mig där på golvet såg jag hennes förskräckta min.
- Oh dear lord! skrek hon och tog telefonen.
- Please answer. grät hon.
- My neighbour tried to kill herself, there are diffrent bottles with pills around her and
she can't breathe. Please you got to help me! skrek hon medans hon grät.
Jag uppfattade inte mer, för min hörsel och syn försvann sakta.
Waiting for a Superman ~ Kapitel 5
Tidigare kapitel:
Jag tittade på lappen och lade ner den i en av mina fickor.
Louis perspektiv
Jag gick ut genom dörren och ut i regnet.
Jag behövde hitta bandmedlemmar, jag hade letat i säkert
tre månader utan att någon intresserat sig.
Jag trodde inte att jag skulle behöva leta så länge.
Det kanske var dags att ge upp?
Det regnade bara mer och mer, och när jag kom innanför dörren
droppade det om mig. Jag tog upp mobilen och såg att den var blöt.
Jag suckade irriterat och slog den i en byrå där jag sedan lämnade den.
Jag gick in till mitt rum och kastade mig i sängen. Jag somnade dyngsur,
med alla kläder på.
'' Bzz bzz bzz ''
Hördes från hallen. Jag såg väckarklockan.
10.28
Jag kastade mig upp och lättade lite på tröjan som hade limmat fast sig på min rygg,
sen gick jag och hämtade mobilen. Det var ett nummer jag inte kände igen. Jag tryckte på svara
och lade mobilen mot örat.
- H-hello..? frågade jag.
- Hi! I'm Liam, I saw that you searched for new bandmates. Are you Louis, by the way? frågade han.
- Yeah, that's me. You're intrested? frågade jag.
- Yes. I've been searching for bandmates too, but have'nt found any. sa han.
- I thought no one would call. sa jag med ett leende på läpparna.
- So did I. Nobody called but.. sa han och skrattade till.
- Do you play any instruments? frågade jag.
- No, I sing. sa han.
- Okay. Me too. sa jag.
- Oh, so I guess you don't search for another singer? frågade han dystert.
Jag tänkte ett tag.
Han var den enda som ringt, och kanske den enda som någonsin skulle.
- Actually not.. But we'll work it out. sa jag.
- So, that means i'm in the band? frågade han.
- Yeah. sa jag.
- Thanks. sa han.
- No problem. sa jag och log.
JAG ÄR INTE BORTA. ♥
haha, hej. jag vet att det var läääääängdesedan jag bloggade. mitt sommarlov har än så länge varit underbart, träffat kompisar och gjort saker varje dag! ska börja skriva igen, hade ju inte slutat, tog mig lite sommarlov bara..
men skriver nu, klockar 16 minuter över 4 på morgonen..
förvänta er stavfel osv. i detta kapitel, haha!